Stamning, funktionshinder eller handikapp?

Publicerad 16 sept 2005

När jag började stamma var jag 9 år (ja, så sent). Från och med den dagen begränsades mitt liv. Mina föräldrar ville inte att jag skulle tala offentligt eller ens inför familjen. I skolan fick jag inte svara på frågorna och vid högläsning skrattade alla så det lät jag bli. Lärarna talade om för mig att det inte var någon mening med att jag skulle läsa språk för jag skulle ändå inte komma någon vart med min stamning. De jobb som jag ville ha fick jag inte på grund av min stamning. De betyg som jag ville ha fick jag inte på grund av med stamning. De vänner som jag ville ha fick jag inte på grund av min stamning. Jag tvingades in i en liten ruta och utesluten från samhället. Och jag lät det ske.

 

Se på mig i dag. Jag har gått tillbaka till skolan och fått högsta betyg. Jag har fått många vänner som tar mig som jag är med stamning och allt. Min familj är stolt över mig. Att tala offentligt är det roligaste jag vet. Jag reser jorden runt för att prata om stamning på olika språk, TACK VARE min stamning. Och det bästa av allt är att jag fått mitt drömjobb: jag jobbar med datorer inom skolan. Jag älskar datorer och jag älskar människor och inom det här jobbet får jag kombinera båda. Jag kan någonting som inte andra kan lika bra. Andra är begränsade inom sin okunskap för data medan jag har en stor frihet tack vare min kunskap. Jag kan någonting som andra vill ha och min stamning inte i vägen längre. Tvärtom, min stamning har minskat betydligt och är ibland knappt märkbar. 

Så vad jag försöker säga är: visst är min stamning ett funktionshinder som ställer till det ibland. Men stamning är inte ett handikapp förrän någon (din omgivning, men även du själv) gör det till ett handikapp. Så låt ingen sätta dina gränser. Du märker dina begränsningar när du möter dem. Och inte ens då ska de stoppa dig. Testa dina gränser. Förlägg dem. Går det inte, så har du i alla falla försökt. Stamning är inget du ÄR. Det är bara en av många saker du gör.