7 dec. 2004

stamning, inte bara mitt problem

Hur det här med blogg fungerar vet jag inte. Det jag vet är att vi behöver nå ut med information om stamning och inte minst med oss själva! Man vet för lite om stamning, det skrivs för lite om stamning och de som stammar vill eller vågar inte träda fram. För stamning är rent allvar!

För hur skulle du känna dig om du inte kunde säga Hej, eller ditt namn? Om du vill bjuda upp någon eller om snyggingen frågar, öra mot mun, vad du heter?Om du ska beställa ett hekto av något eller vill resa till ett ställe som du inte kan få fram? Om du får dåliga betyg bara för att du inte kan säga svaren? Kan du ana hur det känns på en arbetsintervju eller helt enkelt på en muntlig redovisning och inte få fram något? För det är vår vardag.

Finns det egentligen flera funktionshinder som är direkt berörda (minskar och ökar) beroende på den man interagerar med??? Är du stressad, blir jag det. Är du lugn, trygg och väntar ut mig stammar jag mindre. Och min stamning berör dig och får dig att agera på ett sätt, eller hur? Ju mer du förstår, ju "vanligare" du reagerar, och ju mer jag känner mig ok, vilket leder till mindre stamning.

Stamning ÄR ett problem. Och inte bara mitt. Så låt oss sluta tiga. Jag berättar om min stamning och du är välkommen att fråga. Hör av dig!

Anita

www.anita.se
V-v-visst stammar jag. V-v-vad är du bra på?