Har man inte insett vad stamning betyder förrän nu?

Alla pratar om The King's Speech. Alla recensar den. I tv, radio, tidningar, bloggar mm. "Vilka skådisar!" "Vilket manus!" Visst,  men vad är det egentligen som gör filmen så speciell? Är det om en kung som stammar? Eller om vänskap mellan två män? Eller om någon som gör det han är rädd för, någon slags hjälte? Kanske någon som alla känner igen sig i, eller kanske till och med någon man önskar vara? För egentligen gör Albert, eller Bertie som han kallas av talpedagogen Lionel Logue, något som är mycket svårt. Att hålla tal är ju rädsla nummer ett. Men inte nog med det, Bertie stammar. Och gör det ändå. Eller som man säger "face the fear and do it anyway". Är det inte det vi alla vill?

Alltså, Bertie är en mycket stark personlighet, som, trots att folk skäms och tittar bort, kämpar för sitt land ut utsätter sig själv för en enorm jobbig situation. Jobbig, men inte omöjlig. För visst stammar han, men han kan ju prata? Visst, han upprepar och fastnar, men det är inte svårt att höra vad han säger. Han svarar kvickt och med humor om sin stamning när Logue gör sig lite lustig ibland.

"Bertie lider av stamning"

"Den plågade prinsen"
"Men han har ett väldigt besvärande problem, ett talfel som gör det väldigt svårt för honom att tala offentligt!"
"...och när han ska hålla tal blir de ett totalt misslyckande."


Är det verkligen så? Är man misslyckad när man stammar? Kan/ska man inte tala offentligt? Eller är det omgivningens reaktioner som egentligen är det största bekymret? Han säger ju själv att om han inte hade varit prins hade han suttit hemma och ingen hade brytt sig. Men nu är han blivande kung. Och den kan väl inte stammar??? Nähä? Varför inte? Tänk om man inte kunnat bli vetenskapsman, som Einstein. Radioreporter, sångare eller skådis? Tänk om man inte får gifta sig eller skaffa barn, som fortfarande är dagens sanning i många länder. Men varför är det så skamset att stamma? Är det skamset att vara döv, eller blind? Tittar man bort när någon i rullstol kommer in? Varför gör man det då när någon börjar stamma?


"Så slutligen: tro på hypen och gå och se den här filmen, hur tråkig den än kan låta på pappret." Så, att se på en kung som stammar är inte intressant. Ok. Men ändå har den lågbudget filmen, som inte visats 50-11 gånger i reklamavsnitt mellan varenda sändning vunnit allas hjärtan. Har det nu äntligen blivit ok att stamma?

I min tidigare blogg tog jag upp en mycket upprörande kommentar ” Det låter helt sjukt… Är det inte sjukt störigt med en som stammar igenom en hel film?” Jag stammar igenom min vakna tid. Min familj, mina arbetskamrater och andra som omger mig, får stå ut med detta "störiga". Och gör det. De säger att efter ett tag märks det inte ens längre att jag stammar. Att jag är jag och att de tycker om mig som jag är. Med stamning och allt.

Jag är så glad att boken har skrivits. Att filmen har gjorts. Att så fantastiska skådisar har valts. Att filmen fått så många priser och kommer att få fler. Att det i sin tur gör att många går och ser den. För jag vill att alla ska skratta om Berties kommentarer, känna stolthet över att Bertie håller talet och tar över ansvaret som kung trots allt, känna irritation över brodern som härmar honom, känna sorg över att folk inte fattar och skäms. Och förhoppnings känner att stamning faktiskt är något som man kan höra på. För då kanske fler som stammar kommer fram, stammar offentligt och är stolta över det man har åstadkommit.

"Problematiken kring stamning brukar sällan tas på allvar i spelfilmer. Det brukar snarare användas för komisk effekt eller något som man snabbt slänger in i sista sekund för att försöka poängtera att en underskriven karaktär är "konstig/udda". " Det ni ser i den här filmen är vardag för oss. Colin Firth visar upp en stamning som inte är någon slapp härmning, utan speglar ganska bra hur det är och känns att stamma. Filmen visar omgivningens skamkänslor och våra egna frustrationer. Men även seger och humor. För vi är nog ett folkslag som har fått kämpa. Varje dag. Varje ord. Mot alla fördomar. Samma fördomar som många hade innan de såg filmen. Så när vi väl kommer fram ur tystnaden som, med hjälp av folkets reaktioner, lagts på oss, ska ni få se, och höra, på ett gäng starka, roliga, intressanta och framgångsrika människor som stammar.

Filmen berör och man lämnar biosalen med en bra känsla.  För er är filmen slut. För oss är det bara två timmar av våra liv. Jag hoppas att ni, i fortsättningen, ser och lyssnar på oss med samma känsla ni fick av filmen.

För vi har en röst.

The King's Speech och vad den gör för stamning

Filmen The King's Speech är baserad på en sann berättelse. Det betyder inte att filmen är rätt i sin helhet, men den har något viktigt att berätta.

Och det har jag med. 

Till er som stammar och till er som undrar om stamning i dagens läge.

Mycket nöje. Sprid gärna detta.

http://www.youtube.com/watch?v=uB9TDLkovm4 

Myter

Nej nej nej, Beson (och många, många andra).

Du skriver en recension som jag gillar starkt, men du avslutar med något som inte stämmer.

"Inget barn föds med stamning och orsaken visar sig härröra tillbaka till prinsens olyckliga och kärlekslösa barndom. Det sorgliga är att allt är sant och historiskt dokumenterat."

Trots ytterst lite forskning har man hittat ett stamningsgen. Söker du på "stuttering gene" hittar du massvis med länkar, t ex
http://www.nsastutter.org/stutteringInformation/Stuttering_Gene_Discovered_CNN_Report.html
och
http://www.stuttering-answers.com/Stuttering-Gene-Research.html

För mig kändes det skönt att läsa det. För det första att det visar att stamning inte är något psykiskt, utan helt enkelt ett medfött fel. För det andra känns det skönt att tala om det för föräldrarna som tror att barnets stamning orsakas av något som de har gjort (kittla, skillsmässa mm). Hade stamning berott på det, skulle då inte många fler stamma??? Nej, stamning är INTE föräldrarnas fel!!!

Att man är nervös, spänd mm är FÖLJDEN, inte ORSAKEN. Tänk dig själv att inte kunna säga ditt namn? Att kunna prata helt flytande tills, helt plötsligt, stamningen sätter i, medan du inte vet när den slår till? Däremot är stamning ett av få funktionsnedsättningar som DIREKT ökar eller minskar beroende på mottagaren, vilket innebär att det är enormt viktigt att alla vet hur man ska bete sig. Och det är förstås extra viktigt för föräldrar och andra familjemedlemmar samt skolpersonal, människor som är med barnen en stor del av deras vardag. Kunskap är A och O! Och där kommer stamningsföreningarna in. Vi har material och berättar gärna hur det är att stamma. Mer på www.stamning.se.

Det grundläggande är: var som vanligt och var respektfull. Behåll ögonkontakt, fyll inte i, kom inte med välmenande men ack så störande råd typ "ta ett djupt andetag" eller "ta det bara lugnt". Hade det varit så enkelt, hade vi väl slutat för länge sedan?Lyssna på DET vi säger, inte HUR vi säger det. Och varför inte fråga?

Men vi har också en del av ansvaret. För om vi inte pratar om stamning, om vi inte ens vågar ta ordet stamning i munnen, om vi skäms för vår stamning, hur kan vi då förvänta oss att andra gör det rätta och se oss som vi är: fullvärdiga, starka och trevliga människor, med en fantastisk livserfarenhet som få andra har.

Sjukt störigt, Margret Atladottir!

Brunchrapporten P3, 110214 kl 12.00 med anledning av filmen The King's Speech.

Margret Atladottir:

Jag som är en av närmare en halv miljon personer som stammar kan tycka att det är sjukt störigt att du inte har någon aning om vad du pratar om när du säger ” Det låter helt sjukt… Är det inte sjukt störigt med en som stammar igenom en hel film?” 

Du har tydligen inte ansträngt dig att se filmen innan ditt störande uttalande, inte sett på alla tv kanaler där man visat olika klipp ur filmen, ännu mindre sett alla som stammar som varit störiga nog att visa upp sig själva i tv och radio. Men du kanske anser dig nog sjukt intelligent att tycka att alla som gett filmen dess priser, har fel?

Ja, det är som du säger ”det är en film som går ut på att en person stammar hela tiden”.

Jag stammar. Hela tiden. Dygnet runt. Ja, åtminstone så fort jag öppnar munnen. Har man, barn, vänner och arbetskamrater som får stå ut med att jag är ”sjukt störig”, för att inte tala om mig själv, som ju hör mig själv mest.

Men jag utmanar dig: titta och lyssna på alla länkar kring filmen på www.stamning.se, bjud därefter in mig till studion, så får vi se hur länge du orkar lyssna på mig. Eller, om min berättelse om mitt störiga tal kan få dig att säga samma som alla andra, som inte har någon kunskap om stamning: "Oj, det hade jag inte någon aning om."

Du tycker att alla komiker ska sluta med att vara roliga och syssla med nyheter och politik istället. Varför inte själv sluta att göra dig rolig över andra och ägna dig åt det som är en realitet  för 1% av alla vuxna och 4% av alla barn.

Det är ok att jag stammar. För det jag har att säga är värt att upprepas.

Anita S. Blom, at your service

Mera media

TDet blev som jag trodde i Gomorron Sverige 110204.

Upp kl 05, sminka bort påsarna under ögonen (jag och morgnar...) för taxin väntade kl 06. Frukost fanns i TV huset, men det hann vi knappt med, för där skulle det sminkas (fem lager puder till), lägga håret mm, medan nerverna gjorde sig påminda. Sedan fort fort in i soffan efter förra gästen, 10 min taltid för både Kjell Albin och mig, inkl visning av filmklipp, inledning, frågor och avslutning och fort fort ut ur studion.

Att tänka bort kamerorna gick an. Men vetskapen om att klockan gick, att jag hade en miljon saker jag ville ta upp och att jag skulle strunta i allt som heter taltekniker för att vara trovärdig, fick hjärnan och hjärtat att rusa.Och så plötsligt var det slut... Det blir så overkligt efteråt... Samtidigt kändes det skönt att, så fort kamerorna stängdes av, personalen berömde och även ställde frågor. Som alltid med samma innebörd: Det hade vi inte en aning om... (Mer om det jag brinner för i nästa blogg.)

Kjell Albin Abrahamsson fick flest frågor, men som tur var hade vi, under en trevlig middag, pratat om vad vi tyckte var viktigt, så att var och en kunde svara på frågor som vi båda två brinner för. Sedan tog vi en andra frukost på stationen för att ha lite eftersnack och eventuellt framtida samarbete.Vi har en del idéer som förhoppnings blir av...

Så, först P1 i direktsängning, sedan Gomorron Sverige, och tre dagar senare ringde TV4 Skaraborg om hon fick komma och filma mig. Visst, när då? Nu, med en gång. Svälj... Snabbstädning, gömmer disken i diskhon och på med sminket. Stressen får mig att stamma ännu mer, men vad gör det då intervjun just handlar om stamning. Vi pratade om stamning i en timme, filmade i 10 min, vilket blir 1-2 min i sändning. Och naturligtvis fjäskar min älskade hund med reportern, så hon får vara med på bild. Flera scener filmas varav en scen där jag ger henne vatten. Ur mitt diskfyllda diskhon...

Men det är inte bara jag som fått mediauppmärksamhet. Den fantastiska filmen The King's Speech (googla på den, så får du se alla lovord) får många nationella och lokala medier att vilja ta upp ämnet stamning. Kolla på www.stamning.se för länkar till kända och mindre kända stammare som helt fantastiska förebilder.

Så, radio, tv och tidningar tar upp filmen och stamning. Men min kamp om att locka media att ta upp stamning fortsätter.

Fortsätter i nästa blogg.

Because I have a voice!!!

Sitter nu i sängen och inväntar Kjell Albin Abrahamsson för att gå igenom morgondagen. För kl 06.50  den 4 februari 2011 blir det direktsänd intervju i Gomorron Sverige kring temat The King's Speech. En film som alla bara MÅSTE se! Inte bara för att man får en inblick i hur frustrerande det är att stamma, men även hur man lyckas hitta styrka bara man är omgiven av människor som tror på en.

Problemet är inte om jag kommer att stamma eller ej för det är just stamning det handlar om. Utan att, under 10 minuter, få sagt det jag vill ha fram!

10 minuter - 4 min (reportern) - 4 min (kändisen) = 2 min (jag)?

Hörde en filmkritiker säga att hjälten (Colin Firth) påminner om boxaren Rocky. Han måste träna hårt för att möta fienden. I Prins Albert/George VI fall betyder det talträning för att möta den stora publiken. Det slog mig att den liknelsen är ganska rätt. Men det kritikern (eller någon annan?) inte inser är att det är det vi möter varje dag.

För en icke stammande människa är det helt normalt att säga Hej, säga sitt namn, ringa ett samtal, räcka upp handen, beställa en rätt, mm. För den som stammar kan dessa situationer blir som värsta boxningsmatcher! Slåss jag knock-out av den som slänger på luren när det blir en blockering? Eller av den som skrattar? Eller av den som fyller i? Men är det egentligen fel att stamma? Ska jag tillåta andra att slå mig knock-out? Måste jag verkligen slåss?

Stamning gör mig till någon unik. Och min personlighet gör mig till den jag är. Inte min stamning. Och det jag säger är värt att upprepas. Och det tänker jag prata om imorgon. För att jag, precis som King George VI, har en röst...