Nej nej nej, Beson (och många, många andra).
Du skriver en recension som jag gillar starkt, men du avslutar med något som inte stämmer.
"Inget barn föds med stamning och orsaken visar sig härröra tillbaka till prinsens olyckliga och kärlekslösa barndom. Det sorgliga är att allt är sant och historiskt dokumenterat."
Trots ytterst lite forskning har man hittat ett stamningsgen. Söker du på "stuttering gene" hittar du massvis med länkar, t ex
http://www.nsastutter.org/stutteringInformation/Stuttering_Gene_Discovered_CNN_Report.html
och
http://www.stuttering-answers.com/Stuttering-Gene-Research.html
För mig kändes det skönt att läsa det. För det första att det visar att stamning inte är något psykiskt, utan helt enkelt ett medfött fel. För det andra känns det skönt att tala om det för föräldrarna som tror att barnets stamning orsakas av något som de har gjort (kittla, skillsmässa mm). Hade stamning berott på det, skulle då inte många fler stamma??? Nej, stamning är INTE föräldrarnas fel!!!
Att man är nervös, spänd mm är FÖLJDEN, inte ORSAKEN. Tänk dig själv att inte kunna säga ditt namn? Att kunna prata helt flytande tills, helt plötsligt, stamningen sätter i, medan du inte vet när den slår till? Däremot är stamning ett av få funktionsnedsättningar som DIREKT ökar eller minskar beroende på mottagaren, vilket innebär att det är enormt viktigt att alla vet hur man ska bete sig. Och det är förstås extra viktigt för föräldrar och andra familjemedlemmar samt skolpersonal, människor som är med barnen en stor del av deras vardag. Kunskap är A och O! Och där kommer stamningsföreningarna in. Vi har material och berättar gärna hur det är att stamma. Mer på www.stamning.se.
Det grundläggande är: var som vanligt och var respektfull. Behåll ögonkontakt, fyll inte i, kom inte med välmenande men ack så störande råd typ "ta ett djupt andetag" eller "ta det bara lugnt". Hade det varit så enkelt, hade vi väl slutat för länge sedan?Lyssna på DET vi säger, inte HUR vi säger det. Och varför inte fråga?
Men vi har också en del av ansvaret. För om vi inte pratar om stamning, om vi inte ens vågar ta ordet stamning i munnen, om vi skäms för vår stamning, hur kan vi då förvänta oss att andra gör det rätta och se oss som vi är: fullvärdiga, starka och trevliga människor, med en fantastisk livserfarenhet som få andra har.
Jag stammar och håller inte dig i att det är skönt att veta att stamning inte är något psykiskt. Jag önskar att det var något psykiskt eftersom det då fanns någon chans att jobba med det. Är det något medfött är jag under hela mitt liv dömd till att ständigt leva i ovisshet om när orden fatsnar i halsen. Forskningen som visar att stamning orsakas av en gen gör mig absolut livrädd att skaffa barn eftersom jag skulle hata mig själv resten av mitt liv om jag fick ett barn som stammade eftersom jag skulle veta att den genom kom från mig.
SvaraRaderaHej. Jag förstår dig och har funderat i samma banor. Men för mig känns det bättre att veta att veta att jag inte är dum i huvudet. Till och med tvärtom. Att stamning är något som jag kan jobba med. Eventuellt även förändra. jag taltränar nu med ett gäng från hela landet via Skype, varje torsdagskväll, och märker att det gör skillnad. (läs mer på talakademin.nu) Men visst har stamning psykiska tendenser. Jag stammar till exempel mer när jag känner mig stressad eller osäker. Men är det det orsak eller följd?
SvaraRaderaJag ser mig som en normal, klok människa. Jag har ett bra liv med familj, jobb och vänner. Ja, jag stammar och det har gett mig uppförsbackar som jag inte trodde att jag någonsin skulle kunna klättra uppför. Men det gjorde jag.
I min familj finns även ledproblem och hjärtfel, som jag har ärvt. Men det har inte stoppat mig från att bilda familj. För tänk om det hoppar över ett led. Har jag levt mitt liv utan min underbara dotter! Ska jag sluta resa ifall flygplanet kraschar? Sluta duscha ifall jag halkar? De flesta dör i sängen...
Nej, skulle jag ha fått ett stammande barn, hade mitt barn varit ett lyckligt barn för det, för jag hade vetat vad jag skulle göra och vad barnet gått igenom. Jag skulle veta hur jag kunnat få hjälp och slagits som en varg för att se till att mitt barn skulle få den bästa möjliga skolgången och arbetsgivaren.
Det finns så många föräldrar som inte stammar som har fått barn med problem, psykiska, fysiska eller kanske orsakade av omgivningen. Och helt friska barn med föräldrar som har olika funktionsnedsättningar. Vi vet inte vad vi (eller andra) ger våra barn. De kan bli förstörda för livet av sjukdomar, knark, avgaser, ett halt badrumsgolv. Eller inte alls...
Att oroa sig för något som kanske händer kan beröva oss från att leva livet till fullo. Det enda som jag inte vill ha på mitt samvete är att ha levt ett liv utan att ha älskat mitt barn.
Önskar dig allt gott.