Alla pratar om The King's Speech. Alla recensar den. I tv, radio, tidningar, bloggar mm. "Vilka skådisar!" "Vilket manus!" Visst, men vad är det egentligen som gör filmen så speciell? Är det om en kung som stammar? Eller om vänskap mellan två män? Eller om någon som gör det han är rädd för, någon slags hjälte? Kanske någon som alla känner igen sig i, eller kanske till och med någon man önskar vara? För egentligen gör Albert, eller Bertie som han kallas av talpedagogen Lionel Logue, något som är mycket svårt. Att hålla tal är ju rädsla nummer ett. Men inte nog med det, Bertie stammar. Och gör det ändå. Eller som man säger "face the fear and do it anyway". Är det inte det vi alla vill?
Alltså, Bertie är en mycket stark personlighet, som, trots att folk skäms och tittar bort, kämpar för sitt land ut utsätter sig själv för en enorm jobbig situation. Jobbig, men inte omöjlig. För visst stammar han, men han kan ju prata? Visst, han upprepar och fastnar, men det är inte svårt att höra vad han säger. Han svarar kvickt och med humor om sin stamning när Logue gör sig lite lustig ibland.
"Bertie lider av stamning"
"Den plågade prinsen"
"Men han har ett väldigt besvärande problem, ett talfel som gör det väldigt svårt för honom att tala offentligt!"
"...och när han ska hålla tal blir de ett totalt misslyckande."
Är det verkligen så? Är man misslyckad när man stammar? Kan/ska man inte tala offentligt? Eller är det omgivningens reaktioner som egentligen är det största bekymret? Han säger ju själv att om han inte hade varit prins hade han suttit hemma och ingen hade brytt sig. Men nu är han blivande kung. Och den kan väl inte stammar??? Nähä? Varför inte? Tänk om man inte kunnat bli vetenskapsman, som Einstein. Radioreporter, sångare eller skådis? Tänk om man inte får gifta sig eller skaffa barn, som fortfarande är dagens sanning i många länder. Men varför är det så skamset att stamma? Är det skamset att vara döv, eller blind? Tittar man bort när någon i rullstol kommer in? Varför gör man det då när någon börjar stamma?
"Så slutligen: tro på hypen och gå och se den här filmen, hur tråkig den än kan låta på pappret." Så, att se på en kung som stammar är inte intressant. Ok. Men ändå har den lågbudget filmen, som inte visats 50-11 gånger i reklamavsnitt mellan varenda sändning vunnit allas hjärtan. Har det nu äntligen blivit ok att stamma?
I min tidigare blogg tog jag upp en mycket upprörande kommentar ” Det låter helt sjukt… Är det inte sjukt störigt med en som stammar igenom en hel film?” Jag stammar igenom min vakna tid. Min familj, mina arbetskamrater och andra som omger mig, får stå ut med detta "störiga". Och gör det. De säger att efter ett tag märks det inte ens längre att jag stammar. Att jag är jag och att de tycker om mig som jag är. Med stamning och allt.
Jag är så glad att boken har skrivits. Att filmen har gjorts. Att så fantastiska skådisar har valts. Att filmen fått så många priser och kommer att få fler. Att det i sin tur gör att många går och ser den. För jag vill att alla ska skratta om Berties kommentarer, känna stolthet över att Bertie håller talet och tar över ansvaret som kung trots allt, känna irritation över brodern som härmar honom, känna sorg över att folk inte fattar och skäms. Och förhoppnings känner att stamning faktiskt är något som man kan höra på. För då kanske fler som stammar kommer fram, stammar offentligt och är stolta över det man har åstadkommit.
"Problematiken kring stamning brukar sällan tas på allvar i spelfilmer. Det brukar snarare användas för komisk effekt eller något som man snabbt slänger in i sista sekund för att försöka poängtera att en underskriven karaktär är "konstig/udda". " Det ni ser i den här filmen är vardag för oss. Colin Firth visar upp en stamning som inte är någon slapp härmning, utan speglar ganska bra hur det är och känns att stamma. Filmen visar omgivningens skamkänslor och våra egna frustrationer. Men även seger och humor. För vi är nog ett folkslag som har fått kämpa. Varje dag. Varje ord. Mot alla fördomar. Samma fördomar som många hade innan de såg filmen. Så när vi väl kommer fram ur tystnaden som, med hjälp av folkets reaktioner, lagts på oss, ska ni få se, och höra, på ett gäng starka, roliga, intressanta och framgångsrika människor som stammar.
Filmen berör och man lämnar biosalen med en bra känsla. För er är filmen slut. För oss är det bara två timmar av våra liv. Jag hoppas att ni, i fortsättningen, ser och lyssnar på oss med samma känsla ni fick av filmen.
För vi har en röst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar